Helt plötsligt så kan Emelie en massa saker som hon inte kunnat förut! Hon kan krypa och sitta och har börjat ställa sig upp mot saker. Inte alltid så roligt. Det blir mer passning men det är ju ändå fantasiskt. 

Hon äter mat som jag lagar (kors i taket för det gjorde aldrig Anton) och tack vare Moa, en fellow aprilmamma, har vi börjat våga ge henne lite smörgås också :) Vi är ju annars fegheten personifierad.

Två tänder har det dykt upp också :) framtänderna i underkäken!      

Anton och Emelie har börjat leka tillsammans. Eller ja, de leker ju inte egentligen med varandra men de umgås ändå. Anton kryper först och Emelie kryper efter. Vi har en lektunnel från Ikea som de älskar att leka med. När Emelie kryper igenom den ställer sig hennes hår på ända för att det blir så elektriskt. En sådan rolig syn. 

I allt det här så har hon kommit på att hon inte gärna vill sova som förut så det krånglar lite med det men förhoppningsvis blir det bättre när vi kommit igenom den här utvecklingsfasen.

Så här såg det ut när hon skulle sova middag igår:

Det känns som att inspirationen är på väg så en spellista för framtida träning är in the making. Måste såklart vänta på att den dumma foten blir bättre innan det blir på riktigt men det känns skönt att känna att jag vill. 

... att inte kunna lägga upp bilder via appen. Hoppas det blir fixat snart för annars är det kanske dags att byta bloggställe?

Anton är hemma från förskolan eftersom han vaknade inatt och var hemskt snorig. Emelie är supertrött och vill bara sova. Jag har ont i huvudet och Dan är trött han med. Tur att vi fick lite finbesök i form av monster Malin    Det tycker vi om!

Måste bara visa den fina haklappen som Emelie har fått av min faster Merja :) Fin va?

Ibland slår det mig att jag är mamma till två små barn... hur gick det till?

Livet som småbarnsförälder är minst sagt intensivt. En del dagar hinner man knappt tänka, än mindre äta i lugn och ro eller ens gå på toa. Sedan kommer det dagar som är helt underbara då man kan hämta all den där energin som man behöver till nästa gång :) 

Läste några gamla blogginlägg... sådana jag skrev när Anton var så gammal som Emelie är nu. Jag har samma problem med mig själv fortfarande. Blir det aldrig bättre? Stressar över att jag måste göra något åt det men blir för stressad för att orka ta tag i det i alla annan vardagsstress och all irritation över allt och ingenting! Jag förstår ju att det är lite mer att göra under småbarnsåren, eller? men ändå? 

Jag kanske är ett hopplöst fall :(

Ett hopplöst fall med underbara barn iallafall :)

Idag var jag till doktorn med min dumma, dumma fot och konstaterade hälsporre. Visste det väl egentligen redan men ville gärna ha det officiellt eller hur man nu ska säga. Ordinationen är inlägg och bra skor! 

Jag vill ha de här:

Frågan är hur jag ska kunna finansiera dem just nu... blä!